Vi är på väg till Ungern, till våra familjevänners sommarställe. Jag var första gången i den stora världen. Jag kommer ihåg att trafikkulturen var annorlunda. Lite skrämmande. Husen såg annorlunda ut. Vit tegelsten, som om någon skulle ha glömt att måla väggarna. Tiden stod stilla på något sätt.

Och då man kom till gränsen mot Lettland, då var det vår tur att stå stilla. Gränsen mellan Lettland och Litauen var ännu värre. Samma sak på gränsen mellan Litauen och Polen. Vi kom till Ungern, ett land som jag gillade mycket: det var varmt, och jag visste några fraser på ungerska eftersom min lågstadieklass hade haft en vänklass från Budapest.

Men det var själva resan dit som stannade med mig och har följt mig. Ett visst ögonblick. Jag glömmer aldrig den stunden då vi körde genom en liten bergsby i Slovakien. Det var första gången i mitt liv att jag såg barn på bilvägen utan skor. Den bilden har stannat i mitt huvud.
De människorna hörde till en minoritet i Europa. En minoritet vars rättigheter fortfarande inte är i skick. Min pappa var tyst, mamma också. Men jag såg att de båda hade tårar i ögonen. Det hade jag också. Det var ingen politisk tanke då – jag var ju bara 12 – men jag tänkte för mig själv en fråga: varför?

Vi gjorde samma resa ytterligare tre gånger. Och under de tre somrarna såg jag från bakbänken att någonting höll på att förändras. Husen, som tidigare bara var av vit tegelsten och som såg ut som tiden före mig, hade fått färg. Vägarna hade blivit i bättre skick. En ny flagga syntes vid gränserna. En flagga som jag redan sett hemma. Det kändes som det blev åtminstone lite lättare och smidigare på gränserna. 

Det tog länge före jag förstod vad som hade hänt. Det var ju samma som jag hade upplevt på lågstadiet med mina ungerska vänskolkamrater. I det fallet var det musik och fotboll, och samma ålder. 

Men nu fanns det någonting gemensamt även mellan länderna. Ett gemensamt språk i form av avtal, vars syfte var att bygga fred, tillväxt, rättvisa och en ljusare framtid. En gemensam kontinent, där man lärt sig av det fruktansvärda förflutna. Där minoriteterna inte längre behöver vara rädda eller tigga för vare sig pengar eller acceptans. 

Den här resan, både min och vår hemkontinents resa är värd att berätta om. Det var ju meningen att det skulle bli en framgångssaga och en paradmarsch. Men det blev det inte, åtminstone inte helt som det hade tänkts. Europa håller på att ha sitt andra förlorade decennium i sträck. 

Först finanskrisen. Vanliga människor fick betala notan efter festen dit 99 % av människorna inte ens hade blivit bjudna på. Massarbetslöshet. Ungdomsarbetslöshet i dubbla siffror. Och efter finanskrisens efterdyningar hade lugnat sig, kom koronakrisen och efter den ett krig. 

Hela den här tiden har det varit samma gäng vid makten: högerkonservativa som skrattade då vi redan för tio år sedan talade om ett socialt Europa. Då vi sade att bredvid den ekonomiska pelaren bör det finnas också någonting annat. Någonting, som har också värde – inte bara en prislapp. 

Det är dags för förändring. Vi måste vara den förändringen. Vi, socialdemokrater. Ingen annan. 
I EU-valet handlar det om de europeiska stora linjerna. Om europeiska beslut som påverkar hela unionen och alla människor. Det är det som jag vill påverka. Jag vill göra det som den människa och politiker som jag är. 

En nordisk socialdemokrat som tror på den nordiska välfärdsmodellen. En nordisk socialdemokrat, som vet att det är den nordiska socialdemokratin som har byggt världens bästa samhällsmodell. Samhällsmodellen som i filmer kallas the American dream men som i verkligheten finns här hemma, i våra fyra rum och ett kök – det vill säga Norden. 
Det har skett en stor förändring i Europa. Den där pojken i bilen, jag, fick växa upp i optimismens Europa. Vi politiker måste fråga: var finns optimismen nu? Och om den inte finns så hur ska vi skapa optimism och framtidstro med vår politik?

En annan stor förändring har att göra med det att det var ju meningen att globaliseringen skulle ta hand om resten. Men nu har världen gått från globalisering till polarisering. 
Eller gått och gått. Inte har den gått någonstans av sig själv. Det är ett aktivt val av autoritära ledare, resultat av förakt för demokratin, populism, flörtande med extremism. Att globaliseringens värld har blivit polariseringens värld är dåliga nyheter för finländarna. Det är dåliga nyheter för Norden och för Europa. 

Vi som tror på västerländska värderingar, på rättsstaten och demokratin, på mänskliga rättigheter och friheten, var förskräckta år 2016 då USA valde Donald Trump som president. Vi hade blivit vana vid att Europa och USA delar samma principer gällande demokratin. Så var det med USA:s presidenter – vare sig de var republikaner eller demokrater. Och nej, jag säger inte att det alltid skulle ha varit oproblematiskt. Men efter 2016 var det en helt ny situation. 
Plötsligt tittade vi på samma ocean men vi såg två helt annorlunda horisonter. Det blev ett vakuum av ledarskap i västvärlden. Det skulle ha behövts ett starkare ljus mitt i mörkret. Jag tycker Europa och EU borde ha varit det. Jag tycker EU skulle ha kunnat bättre då. 

Ju mera enade vi är, desto starkare är EU. Det var sant då, och det är sant i dag. Men det är dags att erkänna att ett mera enat EU betyder också mer EU. Ifall någon sannfinländare, eller någon annan EU-populist råkar läsa denna text vill jag betona: nej, EU ska fortfarande inte hindra oss att fälla ett träd så att vi skulle kunna elda bastun. 

Ett starkare EU betyder inte att EU bestämmer allt för människor. Ett starkare EU betyder att människan har bättre skydd i vardagen: oavsett om det gäller produkter som hen köper, service som hen använder, digitala tjänster som hen behöver. Ett starkare EU betyder bättre skydd när det gäller försörjningssäkerhet, medicin, transport, att ringa med telefon utomlands, stora teknologibolagens data. 

Dagens utmaningar är så stora att de inte känner några gränser. Och eftersom vi har gått från globalisering till polarisering så betyder det att EU och Europa håller på att falla utanför. Handelskriget och matchen mellan USA och Kina är en allvarlig risk för Europa, dels en redan förverkligad risk. Men det betyder också att ifall vi inte är aktiva, om EU inte lyckas ta initiativ, så blir det USA och Kina som kommer överens om spelreglerna. Det är ett mörkt framtidsscenario för Europa. Det vill inte jag att ska ske, det vill inte Socialdemokraterna.

EU har helt enkelt inte råd med det. Och i en sådan situation skulle den största smällen träffa mindre länder, som till exempel de nordiska länderna. Länder, som tror på regler, på den regelbaserade världen. 
När man talar om regler så gäller det också regler inom EU. Ekonomin är ett område där det behövs tydliga regler. Men också en uppdatering av regler. Under finanskrisen ledde de dåvarande reglerna till många orimliga situationer för vanliga människor. Det var många människor vars framtid togs bort. Det har vi inte råd med. 

EU borde definiera till exempel investeringar på ett sätt som stöder kunskap, utbildning och forskning mycket bättre än idag. Kunskapsnivån är Europas konkurrensfaktor nummer ett. Vi ska inte tävla med låga priser. Vi ska inte tävla med dåliga arbetsvillkor. Vi kan och ska tävla med vår kunskapsnivå. Att vi investerar i människan. Det måste vi ha råd med. 
När det gäller EU-valet så ska man tala om klimatkrisen och klimatpolitiken. Jag måste säga att jag är besviken på ambitionsnivån. Det finns mycket bra. Många framsteg. Men samtidigt finns det alltför många kompromisser. Kompromisser på nånting som inte kan kompromissas. Nämligen vår planet, naturens, miljöns och mänsklighetens framtid. 

Jag kommer ihåg hur statsminister Rinne reste runt i EU-länder under Finlands EU-ordförandeskap. Jag hade äran att vara med på de resorna i Europas huvudstäder. Det var frustrerande att försöka förklara saker som kändes självklara: att framtiden knackar på dörren och att det krävs snabba åtgärder om vi vill undvika en katastrof. Att det är bättre att göra klimatpolitik på egna villkor än att krisen och katastrofen dikterar och tvingar. 

Trots att det var frustrerande så lärde de mötena en essentiell och viktig lärdom. Det blir inte något med klimatpolitik om politikerna inte får med människorna. Om politiker misslyckas att förklara åt människor varför förändringen är tryggare än att låta bli, så vinner populisterna mark. Då schabblar vi bort det som ger oss livet. 

Socialdemokraterna är en politisk rörelse som bygger sin politik på fakta och forskning och vi måste vara bäst på att förklara åt vanliga människor – en efter en – att klimatåtgärder inte betyder en sämre livskvalitet. Det är ju tvärtom! 
Titta på nya investeringar. Det som högern tidigare skrattade åt som tree hugging är redan nu och framför allt i fortsättning bra business. Det är ju det som vi finländska socialdemokrater fick i Rinnes och Marins regeringsprogram: ekonomisk hållbarhet är möjligt endast då samhället samtidigt är också socialt och ekologiskt hållbart. 

Vi lever i Europa, som borde vara mänsklighetens kontinent. Efter två världskrig byggde vi ett samarbete vars grund är i rättsstatsprincipen. 
Fred i stället för krig. 
Laglighet i stället för tyranni,  
frihet i stället för nedtryckning. 
Fri media i stället för propaganda. 
Öppna gränser i stället för murar. 

Utvecklingen har varit fantastisk men det har aldrig varit en självklarhet. Och vi ser nu att våra grundläggande värderingar ifrågasätts inte bara utifrån utan också inifrån. 

Vi borde vara demokratins kontinent. Men EU har sin egen quisling i det landet dit jag var på väg som barn. Ryssland jubilerar varje gång då högerextremister rör sig framåt i gallupar eller i val. 

När det gäller till exempel EU:s utrikespolitik så är det helt absurt och ohållbart att det fortfarande är möjligt för enskilda medlemsländer eller deras inrikespolitiska intressen hålla EU eller EU:s utrikespolitik som gisslan eller hota blockera EU:s beslut. Det är ohållbart att en EU-ledare kommer gång efter gång till Bryssel och hotar flinande. Talking points är direkt från Moskvas play book. Det är dags för fler kvalificerade majoritetsbeslut i EU:s utrikespolitik. 

EU:s enhetlighet är inte bara en fråga om trovärdighet och funktionsförmåga. Det är också en fråga om säkerhet och trygghet för Ukraina och hela kontinenten. 

Och i Finland och i den finländska EU-diskussionen måste vi äntligen komma bort från rädslan för Sannfinnländarna – Timo Soinis största politiska vinst och utförande. Det har lett till nejsägande allt för mycket. Att säga nej är ingen linje. Att säga nej är inte att påverka innehållet som ändå görs. Alla partier borde komma ihåg: 
Fruktan för populisterna är dumhetens begynnelse. 
Det gäller EU-politik, det gäller all politik. Och också där måste socialdemokratin vara förändringens garant. 
Ljuset i mörkret. Det ska vi vara. Också i mörkret på vår egen kontinent. Och i vårt eget land. 
Vi är den viktigaste politiska motkraften mot den högerkonservativa regeringen i Finland och högerkonservativ politik i Europa. 
Socialdemokraterna är ett framtidsparti. 
Vi nöjer oss aldrig med nuet. 
Vi villa alltid gå framåt. 
Vi står alltid på den svagares sida. 

Jag är redo att kandidera i EU-valet. Träffa människor, lyssna på det som de har att säga. Ta det med mig och komma tillbaka med resultat. 
Socialdemokraterna har en unik chans att vinna EU-valet. Vi vill göra det för finländarna, för ett bättre EU, för en tryggare förändring, för en bättre framtid. Jag är redo att vara Svenskfinlands röst i Bryssel. Jag är redo att vara Finlands röst i Bryssel. Jag är redo att vara den nordiska socialdemokratins röst i Bryssel. I kampanjen ska vi visa varför EU är så viktigt för oss alla. Visa hur EU kan vara bättre. För vi kan bättre. 

Jag tog er med på min resa genom Europa som jag gjorde i barndomen. Det finns dock en annan resa som alla vi socialdemokrater måste vara med på. 

Det är 2023. Ett barn sitter i bilen på baksätet i Tallinn. Trött, omskakad och rädd. Osäker på vad som är på kommande. Resan har redan varit lång fast på gränserna är det bara vissa bilar som måste stanna. Flaggan har nästan samma färger. Husen ser fina ut, de har just renoverats. Det får dock ingen större uppmärksamhet från baksätet eftersom tankarna är i det huset som inte längre finns. 
Det är krig i Europa. Det kriget måste sluta med vårt stöd. Med ett enat EU:s stöd. Och vi socialdemokrater måste jobba för ett enat EU där populister inte kan använda oskyldiga människor för sina små maktspel.  

Vi ger inte upp. I stället för ett till förlorat decennium jobbar vi för en bättre morgondag, för en ljusare framtid. Möjligheter, en framtidsvision. Trygghet. Vi måste se till att nästa gång då det samma barnet sitter i bilen i Tallinn så är hen på väg hem. Till sitt kära och fria hemland. Och vi måste se till att hen har goda minnen och allt stöd och hjälp som behövs från ett annat land. Ja, ett EU-land.

Någonting som hen kan börja bygga där hemma.