Reflektioner kring SDP:s valresultat

Valet till Europaparlamentet är nu över och resultatet är klart. Det kan fortfarande förekomma några mindre förändringar i omräkningen, men de kommer inte att ändra resultatet.

Resultatet av detta Europaval kommer att analyseras många gånger till - så historiskt är detta val. Jag kommer också att göra en liten analys själv, med fokus på resultatet för mitt eget parti, SDP. Naturligtvis finns det mycket mer i valresultatet som inte kan förbigås med tystnad. Detta är inte en absolut sanning, utan snarare ett försök att tolka valresultatet och dess betydelse för inrikespolitiken.

Valet inleddes i en situation där SDP:s stöd var mycket stort. SDP:s kandidatlista var den tuffaste på 20 år och framför allt mycket bättre än i förra valet, då SDP inte hade några sittande riksdagsledamöter på sin lista. SDP siktade på ett tredje eller till och med ett fjärde mandat - och det med all rätt. När det gäller de övriga partierna kan man konstatera att i synnerhet Samlingspartiets och Sannfinländarnas listor ansågs vara mycket bra, och båda partierna förutspåddes göra ett bra val.

På valnatten var förhoppningarna höga i alla partier. Så är det alltid, och så var det också i SDP.
När klockan slog 20.00 förvandlades spänningen till glädje, upprymdhet, misstro, chock, besvikelse eller ilska.
Som väntat gick Samlingspartiet upp i ledning, men det andra partiet var inte SDP, utan Vänsterförbundet. Vad i hela friden hade hänt?

SDP ökade sitt stöd jämfört med föregående EU-val, vilket alltid är positivt. EU-val är alltid svåra för SDP, så ett positivt resultat är inte på något sätt givet på förhand.
Förbättringen låg dock på decimalnivå och resultatet är en besvikelse. Förväntningarna - liksom stödet - var höga före valet, men SDP kunde inte på ett realistiskt sätt kämpa om platsen som det största partiet. Dessutom förlorade SDP mot Vänsterförbundet (eller dess föregångare DFFF) för första gången sedan riksdagsvalet 1962. När jag gjorde denna observation påpekades det med rätta för mig att SDP hade underpresterat mot Vänsterförbundet förra gången i januari 2024.

På sex månader har SDP alltså förlorat två val mot Vänsterförbundet. Varför hände detta i EU-valet?
SDP är ett EU-vänligt parti och det mest internationella partiet i Finland. Partiets ledning och kandidater talade starkt om fördelarna med EU och om vikten av europeiskt samarbete. SDP och SDP:s europeiska paraplyparti PES talade om ödesvalen i Finland och Europa, hotet från extremhögern och den socialdemokratiska visionen för Europa. Polariseringen var inte SDP:s uppfinning, utan en europeisk realitet som SDP med rätta motsatte sig.

SDP fick se sig i skuggan av Vänsterförbundet och Li Andersson. Det var ingen “jytky", utan en “litku”.

Varför överglänste Vänsterförbundet och dess ordförande Li Andersson alla andra utom Samlingspartiet?

En orsak är säkert den allmänna politiska situationen. Finland har för närvarande en minoritetsregering i den bemärkelsen att långt under hälften av finländarna enligt alla undersökningar stöder regeringspartierna. Faktum är att även i resultatet av riksdagsvalet är det sammanlagda stödet för de nuvarande regeringspartierna mindre än 50 procent. I detta val ville åtminstone en del av finländarna göra ett tydligt uttalande om misstroende mot den borgerliga regeringens politik. Det verkar som om misstroendet mot regeringen den här gången kanaliserades till stöd för Vänsterförbundet.

Det kan vara så att Vänsterförbundets ledare Li Andersson sågs som den mest synliga motkraften till de historiskt stora nedskärningarna i socialförsäkringarna, undermineringen av social- och hälsovårdstjänsterna, den omänskliga invandringspolitiken, den orättvisa arbetsmarknadspolitiken och den ideologiska begränsningen av strejkrätten, den oansvariga klimatpolitiken och nedskärningspolitiken på utbildningsområdet.

Andersson, den i särklass mest begåvade politikern i sin generation, som varit i en klass för sig de senaste åtta åren, fick det högsta röstetalet någonsin - nästan 250 000 röster. Det vore för enkelt att säga att detta var ett folkets val, där stjärnorna stod rätt och stjärnan som lyste starkast var Li Andersson.

Ja, Li Andersson fick dubbelt så många röster som Sannfinländarna och bara 20 000 röster mindre än SDP. Li Andersson hade ensam varit Finlands tredje största parti. Men Anderssson är inte ett parti, hon är nummer ett på Vänsterförbundets lista. Hennes resultat var vansinnigt starkt, men det var Vänsterförbundets lista som lämnade SDP på tredje plats flera procentenheter bakom sig.

Det är tydligt att exakt samma väljare som för ett år sedan i riksdagsvalet garanterade det extremt dragkraftiga Sanna Marins SDP, tre fler mandat, röstade på Vänsterförbundet den här gången. Samtidigt röstade exakt samma väljare fram Pekka Haavisto historiskt nära seger i presidentvalet.

Även om resultatet av EU-valet är en besvikelse för SDP ger det också partiet värdefull information och lärdomar: utan stöd från både löntagare och rödgröna väljare kommer partiet inte att kunna utmana Samlingspartiets hegemoni och kämpa för positionen som största parti på ett trovärdigt och realistiskt sätt. I finsk politik har stöd blockifierats och detta EU-val har än en gång visat att SDP:s, De grönas och Vänsterförbundets anhängare, liksom deras stödpotential, kan avgöra vilket som blir det största partiet i Finland - och att utan dem är förstaplatsen inte möjlig. Den viktigaste frågan för SDP just nu är hur man ska kunna vara det mest trovärdiga och attraktiva alternativet för just dessa 40 procent av finländarna. Vi måste också förstå varför viljan till förändring nu kanaliseras till Vänsterförbundet och dess ledare.

Andersson är en klok och begåvad politiker. Det personliga varumärket är otroligt starkt, men varför är det så? Väldigt få finländare kan berätta vad Li Anderssons favoritfärg, hobby eller examen är. Istället vet många finländare exakt vad Li

Andersson och Vänsterförbundet som han leder tycker i politiska frågor. Och baserat på valresultatet verkar ett mycket stort antal finländare också förstå hennes tal, där värderingar och fakta kommer fram tydligt. Oavsett om det handlar om strejkrätten, socialreformen, nedskärningarna i socialskyddet, avvisningslagen eller Palestina, så kan nästan var femte finländare berätta vad Anderssonhar för åsikt om dem.

De 247 604 rösterna säger oss exakt vad frågan är och vad innehållet är.

SDP:s resultat var 14,9 procent, vilket räckte till två mandat. Den nya ledamoten är Maria Guzenina, som har lång erfarenhet som riksdagsledamot. Dessutom fortsätter Eero Heinäluoma, som var en röstmagnet i det förra valet och som har vunnit internationellt erkännande under sin karriär i Bryssel.

För SDP:s del finns det ingen anledning till panik. Resultatet av EU-valet är inte ett riksdagsvalsresultat eller ens en mätning i riksdagsvalsunderstöd, men det är en väckarklocka. I stället för självgodhet är det värt att välja att ta mod till sig och välja våra egna tidlösa värderingar: mänskliga rättigheter, jämlikhet, frihet och rättvisa. Oavsett om vi talar om SDP:s viktigaste vallöften, såsom reformering av social välfärd, social trygghet och utbildning, en rättvisare ekonomisk politik eller försvaret av rättsstatsprincipen, internationella avtal och mänskliga rättigheter i fråga om landets gränser, måste budskapet vara tydligt: hur skickliga förhandlare vi än är kommer SDP inte att kompromissa när det gäller värderingar.

Precis som vi lovade i EU-valet.